tisdag 25 augusti 2009

Att leva på hoppet


I lördags genomförde min sambo sitt efterlängtade fallskärmshopp, som han fått i födelsedagspresent, med ett stort leende på läpparna från start till slut! Häftigt att se även för oss som stod kvar på marken.

Själv är jag mer eller mindre sängbunden just nu. Sjukskriven på grund av för högt blodtryck under graviditeten, ska operera ena handen för karpaltunnelsyndrom på fredag och nu har ryggen gått sönder också... Inte så kul. Halva fredagen och halva måndagen har tillbringats på sjukhuset för olika undersökningar och konsultationer. Bebisen i magen mår dock bara fint och växer som den ska! Jag har fått rekommendationen att vila två timmar på förmiddagen, två timmar på eftermiddagen och däremellan göra ingenting. De som känner mig förstår att det är en svår uppgift...

Dagens enda uppgift är att få tag på min sjukgymnast för att förhoppningsvis kunna få hjälp med min sneda rygg. Förhoppningsvis kommer vårt försenade klinker idag också, så då kan jag ju titta på medan Jonas lägger klinker ikväll :)

4 kommentarer:

  1. Kämpa på, det kommer bättre dagar.

    SvaraRadera
  2. Jag lider med dig. Jag har upplevt några av de saker du räknar upp och kan därför med viss fantasi och erfarenhet förstå något lite av det du upplever nu. Jag har opererat båda mina händer på en och samma gång - just efter förlossningen. Det GÅR. Dessutom är de superskickliga här i Umeå. Jag önskar lycka till. Var rädd om ryggen och ät mången pralin nu ;-) Det är du helt klart värd!

    Kraft från en Skata.

    SvaraRadera
  3. Oj häftigt med fallskärmshopp, men fy för så som du har det. Låter hemskt att bara ligga och ligga. Men jag kanske ska gratulera ändå, till den kommande bebisen. Hoppas verkligen att det blir bättre, men jag vet inte hur högt blodtryck och sneda ryggar fungerar...

    Ha det så bra du kan i alla fall!

    SvaraRadera
  4. Är lite dåligt på att kommentera, fast jag tittar in och njuter av din blogg. Så roligt att ni skall få en bebis, GRATTIS! Trist att behöva vila och inte få göra något... var i samma situation för några år sedan men tyckte till slut på ett sätt att det var skönt när man visste att man verkligen var berättigad att vila. Nu hinner man ju aldrig ta det lugnt :-)
    Lycka till i fortsättningen!

    SvaraRadera